Min första förlossning

En gång, aldrig mer! (eller hur...!)

Snacka om att man var nervös, hade ju ingen aning om vad man hade gett sig in på och vad som väntade när det väl skulle sätta igång. Den 25:e oktober, 13 dagar före beräknad födelse började jag läcka vatten. Vi åkte in till förlossningen där dom via ultraljud och tester konstaterade att det var fostervatten. Eftersom allt var lugnt för övrig så fick jag åka hem med en tid för återbesök och igångsättning vid behov två dagar senare. 

Min tid för återbesöket hann aldrig komma. Natten till den 27:e oktober 2009 (samma år som Fredrik fått sparken plus att vårt hus brann ner till grunden) började en molnande smärta. Jag hade svårt att sova, och på förmiddagen hade värkarna kommit igång med 5-10 min mellan varje. Vi bestämde oss för att åka in till förlossningen redan kl. 13. 

Väl inne konstaterade barnmorskan att bebisen mådde bra och att jag var öppen 1 cm. Då det denna dag var ovanligt lugnt och tomt på förlossningen så fick jag stanna kvar. Vi gick en längre promenad på sjukhuset och jag tog en riktigt lång dusch. När kvällen kommit och klockan var 22.00 undersökte dom mig igen och då var jag öppen 2 cm. Jag hade bara öppnat mig 1 cm på 9 timmar!!! Både jag och barnmorskan blev helt knäckta och barnmorskan plus läkaren funderade på ifall dom skulle sticka hål på fosterhinnan för att få igång det, eller om dom skulle ge mig något som stannar upp allt och låta mig få sova under natten för att sätta igång mig på morgonen igen. Självklart bestämde dom sig för att sticka hål på fosterhinnan så allt vatten rann ut. 

Nu var det igång på riktigt! Jag som tyckte värkarna gjorde ont innan! Jag fick omedelbart flytta in i en förlossningssal och prova lustgas. Har fått lustgas tidigare utan problem, men nu kom jag inte alls överens med den där masken. Mådde bara illa utav den och bad istället om en ryggbedövning. Det dröje nästan två timmar innan en narkosläkare kom för att ge mig ryggbedövningen. (två riktigt jobbiga timmar!) Denna bedövning gjorde istället så att allt stannade upp, visst det gjorde mindre ont nu, men vad fan! Ville ju inte dra ut på förlossningen ännu mer! Därför gav dom mig värkstimulerande dropp. Det värsta jag varit med om! Trodde jag skulle dö! Jag fick så intensiva värkar, helt utan uppehåll eller pauser så jag höll på att svimma av utmattning. Dom fick stänga av droppet. 

Det nästa jag minns är en obeskrivlig smärta på vänster sida av magen. Det gjorde så ont att jag skrek för fullt medan tårarna rann oavbrutet. Vad dom än gjorde så försvann inte smärtan, helt sjukt! Jag vet än idag inte vad denna smärta kom ifrån och den försvann inte förrän efter förlossningen. 

Tillslut tidigt på morgonen, den 28:e oktober, började mina krystvärkar. Jag var helt slut, hade fått feber och inte ätit eller sovit på 36 timmar. Det gick så långsamt. Jag hade inga krafter kvar och fick prova flera olika ställningar, men inget hjälpte. Efter en lång kamp gick bebisens hjärtslag upp över 200 (snacka om att man fick panik) och vips så var det genast många fler inne i mitt rum och en sugklocka med fetaste kättingen fästes på bebisens huvud. Efter två krystvärkar hade dom dragit ut bebisen. Vår förstfödde hade anlänt, en pojke vars namn blev Carl Erik Hedenström. Han vägde 4090 gram och var hela 52 cm lång. Han föddes kl. 09.11 den 28:e oktober.  

Erik endast några få minuter gammal.

Det var en så glad överraskning att det blev en pojke då vi var så säkra på att det skulle bli en tjej. Allt pekade på att det var en tjej i magen. 

Tyvärr var det inte bara glädje denna morgon. Tio minuter efter att Erik kommit till oss drog läkaren iväg med mig och Fredrik blev lämnad ensam (bokstavligt talat) med lille Erik. Det tog två timmar för dom att lappa ihop mig efter förlossningen då sugklockan hade slitit sönder mig maximal. Men vilken glädje det var att vakna upp från narkosen och få se Fredrik och vår nyfödda son. Han var så underbar!

Men med en läkningstid på 2-3 månader utan att varken kunna pissa, skita, sitta eller gå utan smärta var tio gånger jobbigare än hela graviditeten (och då hade jag värsta foglossningen) och förlossningen tillsammans. Detta var det ingen som varnade mig för innan, ingen som pratade om hur tufft det kan bli EFTER förlossningen! Men vi kämpade, och Fredrik var hemma med mig och Erik i 4 månader för att hjälpa mig och avlasta mig tills jag hade läkt helt, men klart att jag än idag lider av besvär....

MEN vi fick världens underbaraste kille denna dag! Älskar Erik av HELA mitt hjärta och han var värd varenda lite minut av smärta!