Galen morsa!

Hämta på dagis!

Jag går varje eftermiddag en ny omväg på väg till dagis när jag ska hämta barnen. Detta gör jag för att få lite extra motion så mitt häng på magen ska kunna försvinna någon gång innan jag dör. 

Det lustiga är att jag varje eftermiddag, oavsett vilken omväg jag går, så möter jag samma snubbe. Han vill kanske också ha en plattare mage, vad vet jag. Varje gång vi möts nickar han åt mig, fast utan att röra huvudet, han liksom nickar åt mig med blicken, om ni förstår vad jag menar. Han vågar liksom inte ge mig ett riktigt nickande, än mindre säga hej. 

Denna snubbe, som för övrigt är kanske i 40 års ålder, måste ju tro att jag är galen. En störd kvinna som varje dag är ute och går med sitt osynliga barn. Jag möter han ju aldrig på väg HEM från dagis då jag faktiskt har ett barn i vagnen. Så han ser mig helt enkelt varje dag ute och promenera med en TOM sulky, på lite olika ställen runt om i staden. Ibland kommer jag från norr, ibland från söder. Ja, det finns helt enkelt ingen logik i det hela för hans del. Stackarn. Jag kanske borde säga hej till han i morgon, och se skräcken i hans ögon. Han kanske skulle börja springa sin väg! humn....det skulle ge han en plattare mage snabbare! 

Ännu en knasig sak....

När jag är precis utanför dagis och ska gå in för att hämta godingarna, så får jag ett SMS. 

Det är Fredrik som skriver:

- Ska jag plocka upp avkommorna? 

He he, ja du. Det är min gubbe det!