En gång aldrig mer höll inte....
Trots den jobbiga förlossningen med Erik och den långa och tuffa läkningsperioden efteråt så bestämde vi oss för att skaffa ett syskon till lille Erik, eller vi hade egentligen bestämt oss för att ha två barn för längesen! Var ju många år sedan vi sagt att vi ska ha två barn.
Jag var denna gång lovad ett snitt, med tanke på den jobbiga och långa läkningsperioden efter första förlossningen. Skräcken och rädslan för sugklockan var svår att hantera. trots detta bestämde jag mig för att försöka föda vaginalt ändå. Risken för sugklocka två förlossningar i rad är tydligen minimal.
Denna förlossning startade på bästa tänkbara dag (på sätt och vis, otur att det var på brorsans födelsedag). Vi skulle åka till Tibro för att fira min lillebror som fyllde år denna dag (4:e december). Sen efter fikat hos brorsan skulle vi åka och lämna Erik i Hjo hos Fredriks föräldrar för att han skulle vara med på det årliga baket av pepparkakor. Men redan hos brorsan, mellan tuggorna av kladdkakan, började värkar dyka upp helt från ingenstans. Detta var runt 12 på dagen. Vi fikade färdigt, men vid 12.30 var det bara 5 min mellan värkarna och vi bestämde oss för att åka till Hjo för att lämna Erik och sen in till förlossningen.
I bilen på väg till Hjo satte värkarna fart ordentligt! Det tar kanske 10 min att åka mellan Tibro och Hjo, och när vi väl var framme i Hjo var det mindre än 2 min mellan värkarna och dom gjorde SÅ ont! Därför släppte vi av Erik supersnabbt, och åkte direkt till KSS! Fort gick det! Jag minns hur rädd jag var att krystvärkarna skulle börja i bilen på väg in. Det var min skräck, att INTE hinna in till förlossningen.
Vi hann in, tack och lov! Detta var halv 2 på eftermiddagen. Dom undersökte mig och konstaterade att jag var 3 cm öppen. Inte mer?? Jag som hade SÅ ont. Extremt kraftfulla och långa värkar som kom så tätt! Jag bad om ryggbedövning som jag fick omgående. Men tyvärr fungerade inte den alls och jag bad dom komma och lägga om den på nytt. Barnmorskan bestämde sig för att undersöka mig först, innan hon kallade på narkosläkaren, vilket var smart gjort. Jag var nu öppen 9 cm, strax innan 15.00. Hon förklarade för mig att jag fick klara mig på lustgasen för dom hinner inte lägga om ryggbedövningen eftersom mina krystvärkar kommer börja när som helst.
Mycket riktigt, krystvärkarna kom! Vilken smärta! Jag kände varje liten millimiter bebisen flyttade sig när jag krystade! Helt overklig känsla som inte går att förstå om man inte själv varit med om det. Allt gick så fort, barnmorskan fick be mig att inte krysta emellanåt, mest för att försöka förhindra att jag skulle spricka. Jag försökte låta bli, men tro mig, det är inte lätt när hela din kropp vill ta i!
Plopp så var hon ute! Strax efter kl 15 på lördag eftermiddag den 4:e december 2010. En stor tjej på 4190 kg och 53 cm lång.
Lilla Bella bara någon minut gammal.
Lika så denna gång, vi var så säkra på att det var en pojke, då allt pekade på det denna graviditet, men så blev det inte. Vi blev så glatt överraskade av denna goa tjej som vi döpte till Linnea Isabella Hedenström (Bella).
Själv gick jag åter igen sönder. Sprack lite åt båda hållen denna gång (istället för massor åt ena hållet) vilket fanns både för och nackdelar med. Men denna gång behövdes ingen operation och narkos, nu räckte det med bedövning, lustgas och barnmorskan som sydde ihop mig. Skönt det! Och läkningsperioden efteråt var mycket snabbare. Men jag konstaterade snabbt att jag inte är gjord för att föda barn! Därför blir det inga fler nu. Vi har haft turen och fått två friska, underbara barn, och det är vi världens lyckligaste för!
Sen att man fått stående besvär efter detta vågar man ju knappt klaga på! (finns ju folk som inte har lyckan att kunna få egna barn alls)
